Medium

Jag för veckodagbok i artikelform över pandemin

Allt är så tyst nu på gatan utanför mitt fönster. Det brukade vara livfullt, en hel del trafik och barn som lekte. Nu är det tyst. Dygnet runt. Jag trodde aldrig att jag skulle leva i vår moderna tids variant av pestens tid, men så är det antagligen med alla naturkatastrofer. Sådana kommer mer eller mindre som en överraskning.

Pandemin har påverkat mitt skrivande så till vida att jag har börjat skriva på en amerikansk plattform som heter Medium. Det är ett slags Youtube för skribenter och läsare. Jag började med att föra en veckodagbok över vad som hände i Sverige och vad som skrevs i tidningarna. Den tar upp det viktigaste som hände under den veckan. Jag skriver artiklarna varje söndag och imorgon är det dags för den fjärde uppdateringen. Det känns viktigt att sammanfatta, inte minst för att man glömmer så fort. Det blir svårt i efterhand att minnas hur saker och ting påverkade oss som är befolkningen. Om någon vill läsa mina veckouppdateringar så hittar ni dem här.

Det är ovant att skriva på engelska, men också oväntat trevligt, eftersom man väljer det sätt att uttrycka sig som man någorlunda behärskar och krånglar inte till saker genom att smaka oändligt på alternativa ord.

Jag är inte den enda som tycker att det är viktigt att bevara information, minnen och intryck från denna tid. Framförallt samlar museum nu in sådant material, för framtiden. Jag har skrivit en artikel även om detta, med länk till inlämningsstället här.

Hittills har jag inte skrivit så mycket om skrivande på Medium, ironiskt nog eftersom det är ett populärt ämne på plattformen, men det kanske kommer. Jag har dock skrivit lite om hur man gör bok av sin blogg, det tycker jag att fler borde prova på.

författare

Analogt och digitalt i motsatta vinklar

Just nu berättar jag om två projekt som jag känner starkt för, men som är ganska olika varandra. På Books On Demands sida berättar jag om min tro på att korta faktaböcker i eboksformatet har en ljus framtid, som exempelvis min bok ”Programmering för humanister”, som jag hoppas ska ge teknikrädda hjälp att komma över den första tröskeln och våga försöka lära sig programmera. Den boken berättar jag också mer om hos It-pedagogen.

Men jag är också intresserad av det extremt analoga. Jag handbinder böcker i små upplagor, något som Svenska Internetportalen nyligen uppmärksammat. Man kan ju tycka att dessa två inställningar till analogt och digitalt är diametralt motsatta, men jag tänker att det ena beror på det andra. Vi går mot en allt mer digital tid och det har sina klara fördelar, men samtidigt föds en längtan efter det extremt analoga. I alla fall är det så för mig.

Faktaböcker

Mycket har hänt i livet och skrivandet!

Mycket har hänt de senaste veckorna. Jag har publicerat en mycket kortfattad (men förhoppningsvis också oerhört pedagogisk och lättillgänglig) ebok om programmering som jag hoppas ska göra kodare av teknikrädda: Så här beskriver jag den på Kulturopportunistens Facebooksida:

”Programmering för humanister” är en kortfattad bok för den som vill lära sig programmera, men inte vågar ta tag i saken. Med så få ord och så mycket action som möjligt knuffar den upp dig på banan.

Kulturopportunisten är en liten kulturtidskrift, som bevakar eldsjälar. Jag startade den 2019 som ett rent hobbyprojekt och jobbar fortfarande på att lösa diverse praktiska frågor gällande distribution och tryck, saker som gör det möjligt att sprida den bättre och i större upplaga. Vi får väl se hur det går, det är inte enkelt, särskilt inte med en icke-budget, men nu kör vi så det ryker hur som helst. Ni hittar tidskriftens hemsida här och Facebookflödet här  samt Instagram här. Titta gärna in och följ gärna.

UPPDATERING: På det privata planet hade jag tänkt att plugga på HDK denna vår, men det blev inte så. Pandemin kom och ställde allt på ändå och jag vill inte studera på distans.

skrivande

Ett varv till med kriminalromanen

Jag har beslutat mig för att skicka deckaren till lektör. Den behöver lite hjälp för att bli helt oemotståndlig. Man når ibland en gräns där man själv har gjort allt som man kunnat och inte kommer längre. Där är jag nu. Men jag tror på berättelsen, det är mer hur den förpackas som är grejen. Den behöver putsas till.

black and white fence crime forbidden
Photo by Skitterphoto on Pexels.com
Livet

Jag sjunger som jag vill

Det är intressant det där med folk som tar sig rätten att bestämma över hur andra ska definiera sig själva. I en diskussion i gruppen Författare på Facebook talade två män om för mig (och resten av gruppen) att jag minsann inte är arbetarklass oavsett hur jag  själv identifierar mig. Detta eftersom jag är högskoleutbildad. Om jag hade identifierat mig som man skulle de förmodligen inte velat gå in och mästra mig om vilket biologiskt kön jag minsann har, men arbetarklass får jag inte anse mig själv vara.

Jag är född i norraste Norrland och har vuxit upp med djupröda arbetarklassvärderingar. Jag organiserade min första strejk som åttaåring. Jag spelade arbetarteater som ungdom och sände radio för SSU. Jag kan texten på både Internationalen och Röda Fanan (tveksam merit, men just saying). Jag har som vuxen jobbat en hel del inom vården och kriminalvården. Jag är hel, ren, nykter och arbetssam. Men som arbetarklass ska man tydligen vara obildad också? Och författare ska man inte kunna vara … hört talas om Moa Martinsson, någon? Eller journalist … herregud, googla Ivar Lo Johansson.

Var tog stoltheten vägen? Det var inga idioter som byggde Sverige en gång i tiden. Kvinnorna som krävde rösträtt var varken analfabeter eller ignoranta dårar. Att försöka skaffa sig bildning var inte något som föraktades bland stolta, intellektuella arbetare förr i världen. Men nu yrar människor om klassresor, för att de tagit några högskolepoäng – förr skulle det visst ha varit en bedrift men nu är mattan sopad för att alla barn ska kunna bilda sig oavsett allt annat – tack vare att det en gång i tiden fanns en stark och solidarisk arbetarrörelse.

Ja, världen har förändrats. Det är inte 1800-tal eller tidigt 1900-tal längre. Suffragetter kastar sig inte framför några hästar. Folkhemmet håller inte på att byggas. Men var kommer denna flagranta historielöshet ifrån? För att inte nämna bristen på logik. Är man överklass förblir man överklass även om man INTE utbildar sig, men en välutbildad arbetare ska automatiskt bli ”medelklass”. Vår medelklass är ju en arbetarklass som lever lön för lön. Det är inte nödvändigtvis något bra, men herregud. Jag tänker som jag vill om mig själv och min identitet. Jag tillhör dessutom en minoritet och det är inget jag skäms över.

En slemmig torsk i en brödrost på er!

woman playing electric guitar
Photo by Jorge Zapata on Pexels.com
livshungrig

Idag lärde jag mig något nytt

Man lär så länge man lever. Idag läste jag Boktugg och fick reda på att min kortroman Livshungrig är en patografi. Det var ett nytt begrepp för mig. Enligt den mycket intressanta artikeln är denna ”vitala genre” (he he) en ”självbiografi som blottar det sjuka och skröpliga jaget”.

Livshungrig handlar om min cancerresa (äggstockscancer) och verkar tydligen vara mycket genretypisk. Katarina Bernhardsson, som är lektor i medicinsk humaniora vid Lunds universitet och har forskat i saken, beskriver i artikeln det som att den drabbade förändras i grunden av sin sjukdomsupplevelse: ”Man kan likna det vid myternas hjälte som träder ner i underjorden, när hjälten kommer upp igen har han skaffat sig ny kunskap och inget kan bli som förr igen”, säger hon i artikeln.

Jag kan bara hålla med. Så är i och för sig inte bara skrivandet om en cancerresa utan själva grejen med att få en svår sjukdom eller närkontakt med döden överhuvudtaget. Man är med om något som påverkar en starkt och det kan leda till att livet förändras rejält, om man nu har turen att överhuvudtaget överleva.

Skärmavbild 2019-09-04 kl. 11.57.51.png

Novell

Först ut i novellsatsning

Svenska Deckarfestivalen kommer att reta aptiten inför det stora evenemanget genom att deckarnoveller publiceras på deras hemsida från och med nu och fram till festivalen. Först ut är min specialskrivna novell ”Den tatuerade babyn”. Den är rätt fruktansvärd, men förhoppningsvis även en aning tankeväckande hoppas jag.

Skärmavbild 2019-09-02 kl. 07.16.10.png

skrivande

Aldrig korrekturläsa sig själv

ARGHHH. Det är verkligen helt hopplöst att korrekturläsa sig själv. Och var kommer alla fel ifrån? Hur är det möjligt att jag kan producera så jäkla många fel per ord? Jag sliter mitt hår i förtvivlan. Man ska verkligen inte korrekturläsa sig själv egentligen, men ibland måste man. Det är en sak att korrekturläsa varandras artiklar på en tidning – eller att redigeraren korrekturläser allt. Jag har korrekturläst en massa artiklar genom åren och som läsare är jag en grammatiknazi, tro det eller ej. Men här och nu är jag skurken. På´t igen. Det här måste jag göra själv. Det är mitt manus. Mina fel. Gamla fel, för det var länge sedan jag skrev denna text. Men hur som helst är jag glad att jag vill ta upp pappershögen igen och drömma om vad den kan förvandlas till.

Shit pommes frittes.

woman standing near wall
Photo by fotografierende on Pexels.com
bokmässa

Framträdande på bokmässan

Jag ser verkligen fram emot Bokmässan i Göteborg. Det blir min första som författare, eftersom jag debuterade i slutet av 2018 och jag har fått tillfälle att göra ett framträdande och tala lite om mitt författarskap. Den 27 september (fredagen) klockan 11.00 står jag i Ariton Förlags monter (F02:49). Det ska bli fantastiskt roligt!

Framförallt planerar jag att berätta lite om hur jag gjorde min cancerblogg om ”Livshunger”, till boken ”Livshungrig”, eftersom det är vad mitt kapitel i Ariton Förlags kommande antologi ”Skriv om ditt liv” handlar om. Den släpps nämligen tre timmar senare i montern. Jättespännande.

Min debutbok ”Nytt liv sökes” är inte självbiografisk, men det är klart att ett och annat självupplevt smyger sig in, eftersom man gärna använder platser man sett och händelser man upplevt när man skriver. Bland det självupplevda är ofrivillig barnlöshet.

person standing on hand rails with arms wide open facing the mountains and clouds
Photo by Nina Uhlíková on Pexels.com