författare

Rolig refusering kontra beige verklighet

Lars Thunell är en deckarförfattare, som bland andra andra författare är mest känd för att han skriver ett fantastiskt roligt fejkat refuseringsbrev varje vecka, som han publicerar i gruppen Författare på Facebook. Jag funderar över dessa brev ibland. Refuseringsbreven är som sagt jätteroliga, men ibland tänker jag att det kanske är lite synd att breven inte är verkliga (alltså inte att de verkligen VAR refuseringar – stort grattis Lars Thunell till dina många antagningar och till att din senaste bok går som smör på Storytel just nu – men att refuseringsbrev i verkligheten är så totalt beiga). Riktiga refuseringsbrev uttrycker ju enbart att inget intresse finns för författarens produkt, varken mer eller mindre. Så fort ett refuseringsbrev uttrycker någon form av känsla lyser författaren upp av glädje över att ha mottagit en så kallad ”positiv refusering”, det vill säga ha fått feedback som kan vara till nytta på saker som kan förändras så det finns anledning att återkomma till förläggaren ifråga med en uppdaterad version av manuset.

En positiv refusering är en gläntning på dörren, som i många fall faktiskt leder till utgivning, att döma av berättelserna som man brukar få höra av författare om hur de fick sina verk antagna av förlag. Så Lars Thunells elaka refuseringsbrev (trots att de mestadels uppmuntrar honom till att aldrig skriva mer i sitt liv) skulle mer eller mindre alla ändå ses som positiva refuseringar i verkligheten. Om inte annat skulle ju författaren ha glatt sig åt att ha skrivit en text som väckte en känsla. Det är lite sorgligt.

Det hela är som 80/20-principen, vilket är den generella ersättningsnivå som brukar gälla mellan förlag och författare. Anledningen till att 80/20 är en norm är att det är förlaget som tar hela risken med investeringen aka alltså betalar för utgivningen och oftast också ett direkt förskott till författaren, vilket försäkrar denne om att faktiskt få en ersättning oavsett försäljningsvolym. Man kan förstå resonemanget, eftersom det baserar sig i att författaren inte betalar för utgivningen. MEN en bok kan ta åratal att skriva och den investeringen i tid skulle översatt till pengar vara substantiell. En författare har dock svårt att hävda detta gentemot ett förlag eftersom förlaget så lätt kan replikera: Tack Nästa.

Tack Nästa är också fullständigt utan varken positiva eller negativa känslor. Det är som frasen ”vi har valt att gå en annan väg”. Något sådant uttrycker faktiskt ingenting, men den som upplever sig bortvald kommer att läsa in en hel del i den totalt känslokalla frasen. Kanske är det vad som gör Lars Thunells refuseringsbrev så populära? Han skriver hur det känns. Totalt nedmanglande av egot. Förlag skriver hur det är: Vi är inte intresserade.

Ibland leker jag med tanken att starta ett eget, superlitet förlag, och jag vet ju att mitt lilla förlag skulle vara precis som alla andras. Jag skulle ge ut det jag ville ge ut. Jag skulle vilja plocka russinen ur kakan snarare än att gå igenom travar av manuskript som svämmar in i mejlkorgen eller brevlådan. I hanteringen av författare skulle jag kanske helt enkelt rakt förklara vad mitt förlag letar efter och be författaren återkomma när de har den typ av material som passar min lilla nisch. Det skulle bli så. Inget förlag har någon skyldighet att ge ut någon särskild person och särskilt inte med motiveringen att den personen ”verkligen drömmer om att bli författare” eller ”har lagt ner så mycket tid på skrivandet” eller liknande. Det handlar om rent och skärt företagande som möter människors passioner och livsdrömmar. God litteratur kan komma varifrån som helst och passa in i vilka grupperingar som helst, men jag börjar mer och mer förstå egenutgivarna. Inte bara att de gör sig själva och läsarna till domare för vad som är god litteratur, snarare än förlagen, utan alla små komponenter sammantaget. Jag vill gärna se att författare fick en starkare ställning genemot förlag generellt. Jag vill inte att författare ska tjäna den mindre delen procentuellt. Och jag vill ha en bokutgivning som bjuder på skrällar och överraskningar. Drömma går ju, men egenutgivarna sätter kraft bakom sina ord. Man får ge dem det.

Bokbranschen intresserar mig, inte bara för att jag skriver själv, utan som något slags stort, gigantiskt spel. Där finns labyrinten Bokhandeln som många nya riddare har försökt penetrera, några lyckas, andra går under. Där finns vattengraven till Pressen, ett hinder som många drömmer om att besegra. Vissa blir uppmärksammade. Andra drunknar i den så kallade bokfloden. Hoppsan där borta är ju Distributionen, hoppas jag har samlat guldpengar så jag har råd med den. Eller kan man leverera till näthandeln från ett lager i sitt vardagsrum? Det gäller att samla kunskaper på resan om hur man orienterar sig. Bokbranschen är väldigt mycket större än bara bok möter läsare, trots att det är där magin sker. I fantasin i någons hjärna.

Hur som helst. Jag har inga lösningar, bara funderingar och en nyfikenhet på att gå vidare och se vad jag hittar bakom nästa krök.

blue ceramic teacup with saucer beside book
Photo by Engin Akyurt on Pexels.com

Livet

Reflekterande på gott och ont

Jag har under den gångna terminen gått en mycket bra och fortfarande pågående internutbildning inom ett statligt verk. Det är en av de bästa utbildningarna jag har gått och det är ett högt betyg, eftersom jag alltid tyckt om att lära mig och alltså har pluggat ofta, mycket och länge. Inom den utbildningen är ständig självreflektion en viktig del av vad vi gör. Att reflektera över sig själv, sina egna reaktioner och sitt beteende är väldigt nyttigt. Inte alltid vackert, men nyttigt. Jag känner att jag själv inte riktigt lever som jag lär just nu. Jag vet vad som är viktigt för mig: Jag vill ha ett enkelt, tryggt liv, med kärlek, mycket umgänge med vänner och familj, båt och hund. Och jag vill fortsätta vara kreativ i form av författarskap, konstnärskap, företagande eller i vilken form kreativiteten nu kan komma att ta. That´s it. Det är alla ingredienserna i soppan för min del. Men livet är inte så okomplicerat. Just nu har jag inte en fast anställning, vilket skulle innebära att kunna slå rötter på en plats och veta att jag kommer att stanna – ergo båt, hund och planerande av lediga dagar. Jag kan heller inte styra över min egen tid, vilket ju vanligtvis är den enda fördelen med att vara en löshäst. Det är dock en stor fördel och anledningen till att människor ibland väljer timvik och vikariat som ett sätt att leva. Jag har heller ingen egen verksamhet att falla tillbaka på ekonomiskt, vilket är det alternativ som återstår om man måste lämna de två föregående livsstilarna bakom sig. Det känns osäkert och som många andra svenskar är jag lite av en trygghetsnarkoman.

De senaste dagarna har jag, efter en diskussion på Författare på Facebook, läst fyra e-böcker av Holger Wästlund. Mycket inspirerande. Ironiskt nog verkar vi inte komma från totalt helt skilda bakgrunder, i alla fall när det gäller internetanvändande. Mycket av det han skriver om är saker som jag redan har praktisk erfarenhet av, jag har bara aldrig sett sociala media som en arbetsplats eller gig-ekonomi som ett alternativ. Jag gör fortfarande inte det, men smakar på tanken.

Ibland undrar jag hur vårt samhälle kommer att utvecklas. Om det är automatisering och robotisering som är framtiden eller motsatsen: Småbrukande och enkelhet. Jag kan tro på en kombination, att vi sitter där i våra off-grid stugor med bredband och jobbar på uppdrag mellan sådd och skörd av våra självförsörjande grödor. Vem vet?

gray bridge and trees
Photo by Martin Damboldt on Pexels.com

författare

Sociala Media – fantastiskt eller inte?

Jag är just nu lite kluven till sociala media för en författare, alltså. (Privat tycker jag att det är ett bra sätt att hålla kontakt med gamla vänner, eftersom man lätt tappar varandra helt annars.)

På den positiva sidan för författaren:

  1. Det är en del av samhället där man kan både finnas som författare och på sätt och vis marknadsföra sin bok enkelt och ofta kostnadsfritt eller till låga kostnader. Facebook-annonser är exempelvis väldigt billiga och jag tror de är verksamma.
  2. Det finns kollegor där, som man kan lära sig av och få råd av. En del är väldigt framgångsrika och erfarna. Man bildar grupper som hjälper varandra i stort och smått. På Skaraborgs Bokmässa i höstas bildade vi till exempel Skaraborgs Författarkvinnor som snart ska ha en fysisk fikaträff. Den kontakten är värdefull och viktig för mig som håller på att ge mig in i en helt ny värld.
  3. Man hittar fantastiska möjligheter på sociala media. Om jag inte var med i gruppen Författare på Facebook skulle jag inte se hälften av de tävlingar och antologier som var på väg eller för den del höra om olika förlag och hur de arbetar.

På den negativa sidan:

  1. Man kan trötta ut folk med sin entusiasm för sin bok och författarskapet i allmänhet. Man får en läsekrets och samtidigt en krets som inte gillar en. Å andra sidan så får författare det ändå, om de läses överhuvudtaget. Alla får ju tycka vad de vill om både kultur och kulturutövare. Så är det ju.
  2. Sociala media är en fruktansvärd tidstjuv och man borde så klart skriva istället för att surfa. Prokrastination, prokrastination, prokrastination.
  3. På sociala media går allt så fort. Det blir lätt att man slarvläser inlägg eller läser inte länkarna som delats alls. Sociala media är tempomässigt och researchmässigt själva motsatsen till hur skrivande och förberedelse inför skrivande fungerar. Är det bra eller dåligt? Jag tror det är negativt att vänja sig vid 200 km i timmen om man laddar upp inför något som är långdraget och tålamodskrävande.

Att sluta med sociala media finns inte direkt på kartan just nu. Dels för att jag ändå vill finnas med privat. Dels för att fördelarna överväger. Kanske blir det helt naturligt mer restriktivt framöver, eftersom jag kommer att både arbeta och skriva mer. Kanske kan jag tillåta mig själv ännu mindre uppkopplad tid än vad som vore möjligt?

Det har varit för mycket den senaste tiden. Det blir mer surfande för mig mellan projekt, för då går jag runt som en äggsjuk höna och trampar ett tag innan jag kommer igång med ett nytt skrivprojekt. När jag väl gör det brukar det gå undan. Det är därför jag älskar hårda deadlines. Men det är en helt annan historia.

Gäst hos

Gästblogg: Petronella Simonsbacka om ”Nytt liv sökes”

Idag gästar jag Storytelbloggen. Jättekul!

Storytel blogg

Det är en myt att skrivande är ensamt.
På fotografiet, som togs i somras, sitter jag och Maria Richardsson i
trädgården och arbetar, sida vid sida. Jag skriver feelgood, hon
ungdomsromaner. Vi är ensamma i vårt arbete och antagna av olika förlag, men
delar ändå en gemenskap.

Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Jag tror att detsamma gäller författare. Byborna behöver inte nödvändigtvis vara lektörer och skrivcoacher, även om det hjälper. Men det krävs extra ögon för att se ett manus svaga sidor. Jag har sällan varit så tacksam som första gången jag fick lektörshjälp på mitt manus ”Nytt liv sökes”. Berättelsen var ursprungligen skriven som ett tävlingsbidrag när förlaget Norske Serier sökte en ny romantisk följetong. Detta var första gången jag skrev en roman och trots all min möda vann jag inte tävlingen. Manuset hamnade i byrålådan…

Visa originalinlägg 206 fler ord

skrivande

Tiden springer alltför lätt sin väg!

Min andra skrivarvecka på heltid har hittills inte varit lika strukturerad som den första och det är stressande i sig. Tid slinkar så lätt mellan fingarna och försvinner …

Jag har bett om hjälp av vänner och på Författare på Facebook för att få idéer på hur jag ska ordna ett boksläpp för ”Nytt liv sökes”. Det bör vara ett släpp som passar en digital debut och det är ju ett nytt område för mig på många sätt. Dels är det min romandebut, dels har de jag känner som författardebuterat gjort det i fysisk pappersform. Så det blir lite annorlunda för mig.

Jag ligger efter i min kurs i meänkieli, framförallt för att det är för svårt för mig. Jag är tre uppgifter ifrån att ha avklarat de 7,5 poängen och trots att jag tror att jag måste ta en till nybörjarkurs (helst på enklare nivå) för att våga öppna munnen och prata, så vill jag ju försöka avsluta kursen …

Något som är mycket positivt är att jag fått väldigt spännande respons från min skrivcoach Marita Brännvall. Det hon skrivit är så spännande och på pricken att jag vill sätta igång och gå igenom deckarmanuset ASAP. Det manuset läses av en förlagsredaktör som jag har stort förtroende för under denna helg. Jag har ännu aldrig fått något antaget av henne, men om hon trodde att det manuset kunde bli något som passade det förlaget skulle jag bli jätteglad och jobba ännu hårdare på det … Annars kan det nog hända att den storyn kan passa många andra förlag också om jag lyckas fylla ut berättelsen på ett bra sätt. Det är en kortroman nu.

För övrigt behöver jag skriva mer på min NaNowriMo-berättelse. Jag halkar efter, men det är också en bra påminnelse. Jag behöver leva i min berättelse och då skriva dag och natt, för när man halkar ur berättelsen tar det tid att komma in i den igen. Slöseri med berättarenergi är det.

Jag har skickat in Zombieberättelsen till ett förlag i veckan och håller tummarna för den. I alla fall vet jag att förläggaren vill läsa den och bara det är ju något att vara tacksam för.

Att göra denna skrivvecka:

  1. Ta tag i alla tips på tänkbara boksläpp som jag fått som jag ännu inte tagit tag i. Gör efterforskningar och rapportera tillbaka till de snälla människor som kommit med förslag.
  2. Skicka in tredje sista uppgiften idag och helst alla innan söndag eller i alla fall någon till. Det kanske är en övermäktig uppgift, men jag vill gärna försöka slutföra.
  3. Gå igenom responsen från Marita Brännvall. Även om jag inte hinner börja skriva om just denna vecka, så vill jag verkligen suga åt mig av responsen så jag kan ställa frågor om det behövs, medan jag har kvar henne nu under november. Jag vill inte slarva bort den chansen bara för att jag är så fokuserad på NaNoWriMo.
  4. Skriva mer på NaNoWriMo.