författare

Så var författaråret 2020 för mig

Imorgon är nyårshelgen definitivt över och 2021 börjar på riktigt. Det har varit ett konstigt år, ett otäckt år, med tanke på pandemin. Författarmässigt har det dock varit ett bra år för mig och det är jag tacksam över. Jag tänker främst på ”Hon talade yiddish”, som handlar om Elisabeth Stride från Hisingen, som kom att bli ett av Jack Uppskärarens offer. Min bok släpptes som e-bok under sommaren och som ljudbok på Saga Egmont Förlag i september. Den har blivit mycket uppskattad, vilket är roligt. Bland de fina ord som har sagts om berättelsen blir jag särskilt glad över att författaren Samuel Karlsson tyckte den var en intressant historielektion och en ”perfekt bok att lyssna på när man stökar i köket en timme”.

Under året pappersdebuterade jag på Joelsgården Förlag med ungdomsromanen ”Röda ögon i natten”. Det var speciellt för mig, som inriktat mig på att skriva ljudböcker sedan debuten 2018, och boken blev mycket fin. Den fick sin beskärda del av både ris och ros. Det som gladde mig mest var att jag verkligen lyckades väl med att skrämma recensenterna och stundom även fånga dem. Jag minns särskilt kommentaren ”Det gick inte att släppa den🤗 Har endast släppt boken för att duscha 😂😅” från @desiretoread.

Under året släpptes även min andra feelgood på Saga Egmont Förlag. Den heter ”Evighetstalet” och utspelar sig i Alingsås. Jag har även skrivit en bok om skrivande, tillsammans med Christina Gustavson.”Från skrivtorka till flow” är del 3 i hennes serie ”Jag vill skriva” och tanken är att den ska hjälpa författare och aspirerande författare som kör fast med en text.

Så detta otäcka år har även varit ett fantastiskt år på skrivarfronten och jag är övertygad om att jag inte är den enda som kan göra denna reflektion. Jag har läst i Boktugg att förlagen fått in rekordmånga manus i år. Det ska bli roligt att se vilka nya författarskap som har fötts i år, när vi en gång ser tillbaka på 2020, med lite mer distans till peståret.

Just nu tänker jag mest på min kommande deckardebut, senare denna månad. Jag hoppas att min bok kommer att hitta läsare och inte helt drunkna i bokfloden. Det tycker jag faktiskt att den vore värd.

Foto av Karolina Grabowska pu00e5 Pexels.com
blogg

Framgångar och motgångar sida vid sida

När jag startade den här bloggen gjorde jag första sidan till ett litet manifest om varför jag överhuvudtaget bloggar. För mig finns ett syfte bortom att påminna mig själv och världen om att jag är författare och det är att försöka blogga ärligt om hur det är att satsa på att skriva böcker. Ärligt och öppet är förstås stora ord, för det finns alltid saker man gärna berättar om och annat som man mindre gärna erkänner. Men det är lite grejen med att satsa på skrivande: Att motgångar och framgångar hela tiden finns där, sida vid sida. Idag inser jag exempelvis att den lilla novell som jag själv är så nöjd med inte kom med i antologin som blir resultatet av novelltävlingen som jag skickade in den till. Det är så klart självförtroendeknäckande. Samtidigt har jag en nedräknings-widget i botten av sidan som räknar ned mot dagen då Storytel Original ska bestämma sig för om de vill satsa på mitt pilotavsnitt eller inte. Det kan bli en jätteframgång eller en stor motgång. Och det är så klart en framgång att överhuvudtaget få göra ett pilotavsnitt …

Min andra bok, också en kortroman, har jag precis skrivit kontrakt på. Saga Egmont ger ut den i vår. Det är en rejäl framgång. Hur populär den sedan blir vet man ju inte, men bara att den är på väg ut är en stor grej för mig. Och att jag efter att den kommit ut tänker söka medlemskap i Sveriges Författarförbund är ju också en milstolpe på vägen.

Så här är det hela tiden. Att försöka vara författare är manodepressivt till sin natur. Höga toppar och djupa dalar samtidigt. Det är som det här att försöka nå ut genom bruset. Det är väldigt svårt att märkas i bokfloden. När man tycker att man synts för mycket eller pratat för mycket om sin bok så är sanningen den att väldigt få författare når ut genom bruset och jag är ännu inte på den nivån att folk vet vem jag är eller vad min bok heter alldeles av sig själva. Det finns potential, men jag är väldigt långtifrån på den nivån nu.

Det viktigaste i nästan alla situationer vad gäller skrivandet är att helt enkelt fortsätta arbeta. Att satsa på nästa grej man vill berätta om. Ibland känner jag mig som en militär, som inte vill lämna någon av sina mannar bakom sig. Men så är det. Det kommer att finnas manus och berättelser i min byrålåda som aldrig hittar en förläggare och det är inte de sämsta historierna eller de sämst skrivna manusen som blir kvar. Det är det som inte passar in eller det som inte väljs ut. Jag vet ju att det är så, inte bara för mig, utan för många.

När jag jämför mig med författare och talar om mina hjältar så drömmer jag om att vara en av de superproduktiva författarna. Jag vill inte värka ur mig ett eller två storverk per decennium, även om de möjligen skulle ha blivit hyllade (rent teoretiskt, alltså). Jag drömmer om att behärska hantverket rakt igenom, som en hårt arbetande magiker. Jag beundrar de produktiva hantverkarna och vill bli en av dem, en Ester Ringnér-Lundgren, en Tommy Schinkler. Eller kanske som någon av mina husgudar Agatha Christie och Isaac Asimov, varför inte? Tiden får visa vad som händer eller inte händer. Jag vill bara inte ge upp igen. Jag gjorde det för några år sedan, när jag trodde att jag aldrig skulle bli utgiven och hade svårt att hitta de sista pusselbitarna som kunde göra så mina manusutkast höll ihop hela vägen. Jag har lärt mig mycket på att ta upp pennan igen och jag lär mig varje dag. En del av den processen är att hantera skrivandets med- och motgångar.

 

Maria Richardsson

Imponerad av Marias Författarblogg!

Nu har Marias Författarblogg fått 28 001 träffar och den har inte ens funnits i 1,5 år. Bloggen växer så det knakar! Kvinnan bakom bloggen är författaren Maria Richardsson, som debuterade på Lindskog Förlag med ”Den blomstertid nu kommer”, hösten 2017. Hon är en naturkraft. Jag är, som alltid, otroligt imponerad av henne. Vi spelade en gång i tiden teater tillsammans och jobbade ihop på en nöjestidning på 1990-talet.

När hon blev antagen till förlag började jag skriva igen, för det gav mig tillbaka tron på att det var möjligt, plus att jag blev sporrad att inte bli rundad på min egen planhalva så att säga … Dessutom blev jag jätterädd för hennes skull, för som journalist hade jag mött min beskärda del av besvikna författare och ville att hon skulle få simma, inte drunkna i bokfloden.

Det är en tuff marknad, som man säger. Få passerar genom nålsögat och blir antagna av ett förlag. Det är lätt att stirra sig blind på den delen och tro att allt som kommer efteråt är lätt, men så är det inte vanligtvis. Man får jobba för och kämpa för sin plats i en enorm konkurrens. Men det finns några Skaraborgstjejer där ute med bredsvärdet i hand och fokuserad blick …

Maria är absolut en av dem som inte ger sig utan en rejäl fight.