författare

Talar om deckare i Nordmalings bibliotekspodd

Petronella Simonsbacka till vänster, mitt i mordscenen tillsammans med idolen Agatha Christie och inspirationskällorna Christina Gustavson och Maria Richardsson, som också är deckarförfattare.

Det senaste avsnittet av Nordmalings Bibliotekspodd har deckare som tema. Jag medverkade och talade om min deckardebut med ”Morden på Kungsberget”, om min förkärlek för Agatha Christie och om andra nutida deckarförfattare som Christina Gustavson och Maria Richardsson. Lyssna på avsnittet här:

Bilden på Agatha Christie är från Wikimedia Commons: Agatha Christie plaque -Torre Abbey.jpg: Violetrigaderivative work: F l a n k e r, CC BY-SA 3.0 <http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/&gt;, via Wikimedia Commons

författare

Under ”många fler” men satsar framåt!

Idag hittade jag Saga Egmonts egen nätbutik. Jag visste inte att de hade en, men det var kul att se mina böcker där under deras logga. Saga Egmont är ju ett jättestort förlag så det går inte att se alla författarnamn listade under ”författare”, som det brukar vara på förlags hemsidor. Bara toppnamnen syns, som exempelvis Agatha Christie och Barbara Cartland. Svårt att konkurrera med det. Just nu är jag under ”många fler” ,  men drömmen vore ju att ta sig upp i i listan en vacker dag : )

Skärmavbild 2019-04-13 kl. 10.12.11

blogg

Framgångar och motgångar sida vid sida

När jag startade den här bloggen gjorde jag första sidan till ett litet manifest om varför jag överhuvudtaget bloggar. För mig finns ett syfte bortom att påminna mig själv och världen om att jag är författare och det är att försöka blogga ärligt om hur det är att satsa på att skriva böcker. Ärligt och öppet är förstås stora ord, för det finns alltid saker man gärna berättar om och annat som man mindre gärna erkänner. Men det är lite grejen med att satsa på skrivande: Att motgångar och framgångar hela tiden finns där, sida vid sida. Idag inser jag exempelvis att den lilla novell som jag själv är så nöjd med inte kom med i antologin som blir resultatet av novelltävlingen som jag skickade in den till. Det är så klart självförtroendeknäckande. Samtidigt har jag en nedräknings-widget i botten av sidan som räknar ned mot dagen då Storytel Original ska bestämma sig för om de vill satsa på mitt pilotavsnitt eller inte. Det kan bli en jätteframgång eller en stor motgång. Och det är så klart en framgång att överhuvudtaget få göra ett pilotavsnitt …

Min andra bok, också en kortroman, har jag precis skrivit kontrakt på. Saga Egmont ger ut den i vår. Det är en rejäl framgång. Hur populär den sedan blir vet man ju inte, men bara att den är på väg ut är en stor grej för mig. Och att jag efter att den kommit ut tänker söka medlemskap i Sveriges Författarförbund är ju också en milstolpe på vägen.

Så här är det hela tiden. Att försöka vara författare är manodepressivt till sin natur. Höga toppar och djupa dalar samtidigt. Det är som det här att försöka nå ut genom bruset. Det är väldigt svårt att märkas i bokfloden. När man tycker att man synts för mycket eller pratat för mycket om sin bok så är sanningen den att väldigt få författare når ut genom bruset och jag är ännu inte på den nivån att folk vet vem jag är eller vad min bok heter alldeles av sig själva. Det finns potential, men jag är väldigt långtifrån på den nivån nu.

Det viktigaste i nästan alla situationer vad gäller skrivandet är att helt enkelt fortsätta arbeta. Att satsa på nästa grej man vill berätta om. Ibland känner jag mig som en militär, som inte vill lämna någon av sina mannar bakom sig. Men så är det. Det kommer att finnas manus och berättelser i min byrålåda som aldrig hittar en förläggare och det är inte de sämsta historierna eller de sämst skrivna manusen som blir kvar. Det är det som inte passar in eller det som inte väljs ut. Jag vet ju att det är så, inte bara för mig, utan för många.

När jag jämför mig med författare och talar om mina hjältar så drömmer jag om att vara en av de superproduktiva författarna. Jag vill inte värka ur mig ett eller två storverk per decennium, även om de möjligen skulle ha blivit hyllade (rent teoretiskt, alltså). Jag drömmer om att behärska hantverket rakt igenom, som en hårt arbetande magiker. Jag beundrar de produktiva hantverkarna och vill bli en av dem, en Ester Ringnér-Lundgren, en Tommy Schinkler. Eller kanske som någon av mina husgudar Agatha Christie och Isaac Asimov, varför inte? Tiden får visa vad som händer eller inte händer. Jag vill bara inte ge upp igen. Jag gjorde det för några år sedan, när jag trodde att jag aldrig skulle bli utgiven och hade svårt att hitta de sista pusselbitarna som kunde göra så mina manusutkast höll ihop hela vägen. Jag har lärt mig mycket på att ta upp pennan igen och jag lär mig varje dag. En del av den processen är att hantera skrivandets med- och motgångar.