författare

En tung refusering

Igår fick jag en refusering som var riktigt jobbig. Det som var extra tungt var att manuset var väl genomarbetat. Jag hade inte begått någon av dödssynderna från den obarmhärtiga övningen. Det var inte ett råmanus eller ett utkast. Jag hade nått fram med det manuset. Det var bra. I min mening var manuset inte ens smalt.

Jag vet precis varför det manuset var fel för det förlaget, för jag fick en klar och tydlig förklaring på det. Om jag åtgärdar det som gör att manuset inte passar dem så blir jag antagligen antagen. När jag skriver detta så låter det som jag borde vara glad, men saken är ju den att jag vet inte om jag kan åtgärda det. Jag tror risken är att jag förstör manuset.

Jag brukade ta refuseringar så hårt att jag nästan slutade skriva och det är väl på grund av den typen av reaktioner som folk går runt och påpekar att Astrid Lindgren också blev refuserad. Alla författare och blivande författare kommer någon gång uppleva eller ha upplevt det. Refuseringar är en del av paketet och det är så jag oftast ser saken nu för tiden, men ibland svider det.

Jag har själv sagt det där med Astrid Lindgren till andra några gånger, men egentligen tycker jag inte att det är en bra sak att säga. För man kan alltid arbeta vidare på sin hantverksskicklighet och bli bättre. Oftast kan man bearbeta vidare ett manus också. Om man stannar vid tanken på att mitt manus är perfekt aka det är inte mig det är något fel på, det är dem, så utvecklas man inte.

Men som med allt annat så finns det gränser. Man kan inte skriva en bok eller ett manus som passar alla. Man kan inte följa allas råd. Man måste följa sitt eget omdöme. Det fungerar inte att alltid ge vika. Det är bra att de flesta författare är rätt envisa, men å andra sidan är det är ju det där med vad man har makt över och inte.

Jag är ganska på det klara med att jag hela tiden arbetar på att bli bättre. Det där är också en sak som är rätt svår att förklara för andra, även publicerade författare. Många skriver extremt bra och är oerhört begåvade. Man kan falla som en fura för deras fantastiska sätt att skriva. Det innebär inte att de manus som dessa fantastiska människor skriver nödvändigtvis är bra.

Romaner är långa och ibland komplicerade, beroende på handlingen. En riktigt bra bok är strukturellt väl uppbyggd och balanserad på så sätt att man kan läsa det rätt igenom utan att på ett negativt sätt fastna någonstans. Det är faktiskt svårt att ens förklara vad som krävs för att en bok ska fungera, men den strukturen i upplägget och balansen är inte beroende av förmågan att skriva kortare stycken häpnadsväckande bra. Det är ren hantverksskicklighet.

Tanken är ju att man ska lyckas kombinera att vara duktig på att skriva, med att kunna bygga upp böcker på ett bra sätt. Det låter enkelt, men det är inte det, och det är därför exemplet med Astrid Lindgren är en björntjänst. Det är bättre att ta åt sig än att inte göra det, eftersom förbättring ligger inom ens eget maktområde.

Det hindrar inte att det gör ont ibland.

Foto av Pixabay pu00e5 Pexels.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s